Cocaine blues färdig läst

Klar och färdigläst. Jag kanske är lite partisk för en del av att jag tycker att den här boken är rolig att läsa bottnar ju naturligtvis i att jag har bott i Melbourne under ett år och känner till staden och gatorna som nämns och en del av byggnaderna som fortfarande står kvar. Det medför ju självklart att det är lättare att se allt framför sig och även återuppleva egna upptäcktsfärder. Men om man ser bort från just det tycker jag att det är uppfriskande med en kvinnlig, frisläppt deckare som löser mysterier i höga klackar och dyrbara klänningar. Hon är verkligen lite som en kvinnlig James Bond! Hon tar verkligen för sig och är inte rädd av sig utan utgår på något sätt att det där kommer hon klara hur bra som helst. En otroligt modern kvinna för att vara under 20-talet och något säger mig att hon skulle vara en modern kvinna även nu. Hon räds inte för att ta för sig och gå in i manliga kretsar för att ta reda på det hon vill och för att hjälpa de som behöver hjälp.  

I denna bok behandlas två mysterier parallellt med varandra. Det ena är ju att lösa varför en en vän till familjen inte tycks må bra, Lydia, och det är därför hon ger sig iväg till Melbourne och den andra uppkommer tidigt efter att hon kommit till Australien i form av att någon håller på med olagliga aborter där kvinnorna blir allvarligt sjuka eller dör. Båda brotten måste lösas och till sin hjälp har Phryne två snälla, om än lite buffliga ibland, taxichaufförer som hon träffar sin första dag i Melbourne och Dot (Dorothy) som blir hennes sällskapsdam och hembiträde. Alla fyra får vara med om äventyr och ta risker som i alla fall Dot inte hade tänkt sig. Dot är katolik och Phrynes sätt att leva är inte riktigt så hon har uppfostrats... 

Boken är inte översatt till svenska vad jag vet men det är en lättläst bok, när kläderna beskrivs kan det dock vara svårt att veta exakt vad alla ord betyder utan att slå upp. Men det är trots allt inget man störs av i berättelsen eller ens behöver veta för att hänga med i allt.  

Cocaine Blues av Kerry Greenwood är vad jag kallar mysdeckare, trevliga deckare som pusslar ihop en historia där lösningen finns tidigare än man förstår om man bara stannade upp och tittade på bevisen. Det är en deckare där man inte behöver stänga alla fönster och dörrar för att våga läsa utan man kan i lugn och ro läsa den var man än är och när som helst.  Det är inget läskigt i den utan bara en bra skriven deckare som är väl värd att läsas! 

Betyg: Gillar boken! Väl värd att läsas så avskräcks inte av att den inte är översatt till svenska än.