Det är lätt att tro att boken kommer vara en rolig satirisk bok om en 30-åring som bestämt sig för att leva resten av livet på ett ålderdomshem. Och på sätt och vis är det en rolig bok. Men mer handlar den kanske om rädsla och om att egentligen inte våga ta ansvar och leva livet utanför de skyddande väggarna med sina rutiner för mat och fritid.
Boken låter oss följa Antoine och hans liv på ålderdomshemmet. Ett liv som han tycker är helt problemfritt i sin väntan på döden, ja för det är egentligen det han väntar på: att dö. Han äter tillsammans med de andra boende i matsalen, åker på utflykter med dem, är en sexleksak för sjuksköterskorna på hemmet och har sin bästa kompis i Alzheimer patienten "Al". En dag kommer en döende kvinna till hemmet som Antoine får en nära relation med och han börjar en resa med henne.
Antoine är egentligen gift för skilsmässan har ännu inte gått igenom och vårdnaden av de två barnen kommer frun få, av förståeliga skäll eftersom de inte kan bo på ålderdomshemmet tillsammans med sin pappa.
Lite kort kan man säga att det är det här boken handlar om. En udda figur på ett ålderdomshem som kanske har mer gemensamt med alla där än man kan tro eller som kanske med sin unga ålder håller de äldre igång. Antoine följer med på alla utflykter och blir ofta tagen för en av de som jobbar på hemmet, trotts att han säger att han bor där tror de att han jobbar. Men det är inget som bekymrar honom utan han hänger med sina med boende och pyntar julgranen tillsammans med dem inför jul, då han tycker om att se hur de äldre riktigt lyser upp av att få ta upp alla julsakerna ur jullådan.
Man skulle kunna tro att hela boken utspelar sig i hemmet. Men till min förvåning så gör den inte det. Nej på det här hemmet är de boende rörliga och ger sig ut på egna utflykter för sig själva eller i grupp till ålderdomshemmets direktörs stora förtret. För vad ska han säga till de anhöriga som betalar dyra pengar för att de äldre ska ha det bra? Att de boende är utanför området utan någon från hemmet är ju inte bra. Men de boende låter sig inte stoppas och allra minst Antoine...
Så vad tycker jag om boken. Är den värd att läsas? Ja det tycker jag faktiskt. En del utav det är att det är en intressant ide att placera någon på ett ålderdomshem som inte borde vara där och sedan så är det en trevlig bok att läsa. Man blir varm av den för det är en varmt berättad berättelse och även om det inte är en komisk bok så drar man på smilbanden då och då. Men några regelrätt asgarv blir det ju inte.
Mitt exemplar köpte jag i Melbourne i en liten affär som har ett brett sortiment med böcker. Så döm om min förvåning när det visar sig att bokus inte har Happy Days i sitt sortiment. Jag hade faktiskt förväntat mig att de hade haft den, åtminståne som beställningsvara med lång leveranstid. Men nej. Så vill man läsa den här boken är det Amazon som gäller. Men låt inte det stoppa er!
Betyg: Speciell bok som är värd att läsas men högst upp på listan kommer den inte.