Vinterstaden av Arnaldur Indridason
På framsidan av boken Vinterstaden har man tryckt ett citat från aftonbladet där det bland annat står att det är en vardagstragedi som boken handlar om. Både innan jag börjar läsa och undertiden så funderar jag på exakt vad de menar. För visst måste det ändå vara något annat än att det är en pojke som blir mördad? Det är ju oerhört tragiskt bara det men på något sätt känns det som att det ligger mer i det ordet än just det vi redan vet om, det boken handlar om, och det gör det. Ska inte beskriva vad för det kommer förta läsningen men att det är mer än bara mordet som är tragiskt kan jag nog skriva utan att skriva för mycket. Hoppas jag...
Vinterstaden är en trevlig deckare, ja så trevliga de nu kan bli i alla fall. Boken innehåller bara ett mord och koncentrerar sig därefter på relationerna och bakgrundsmotiven osv istället för att leverera ett till mord någonstans i mitten av boken som annars är brukligt. Nej här nöjer vi oss med ett mord, varken mer eller mindre. Kanske har författaren valt att göra så utifrån att risken annars skulle kunna bli att antingen alla i Reykjavik antingen skulle bli mördade eller vara mördare ju mer tiden gick. Tycker mig ha läst en sådan fundering tidigare och jag tror nog inte den är helt fel ute. För om man tänker på deckarserien med Tom Barnaby i Midsummer så är man ju förvånad över att det finns fler människor att mörda där över huvud taget. Alla borde ju rimligtvis antingen vara mördade eller sitta i fängelse. Så genom att vara lite mer sparsmakad och istället rikta in sig på personerna och krypa in under skinnet på dem kommer man runt detta problem på ett fint sätt.
Förutom själva mordet och de som är inblandade i det handlar Vinterstaden om polisen Erlendur Sveinson och hans båda kollegor Elinborg och Sigurdur Óli. Det är främst Erlendur vi får följa och lära känna mer på djupet. Hur hans uppväxt präglar honom genom att han vill läsa om sin egen och andras berättelser om att gå vilse i ödemarken på Island. Det var nämligen det som hände honom och hans bror när de var barn. En snöstorm kom medan de var ute på fjället och begravde de båda. Erlendur hittades i snön medan hans bror var spårlöst försvunnen. Igenom hela boken är den berättelsen och hur den präglade Erlendur till den han är idag närvarande. För Erlendur är en ensamvarg och som det framställs i boken har mycket utav det att göra med denna tidiga händelse i hans liv. Av de anda poliserna, Elinborg och Sigurdur Óli, får vi inte reda på speciellt mycket om men vi får ändå följa dem på sina uppdrag, även när Erlendur inte är med. Det kan göra det lite rörigt med tanke på att Erlendur är huvudperson i boken. Det är honom man följer men samtidigt är man med de andra två samtidigt. Det behöver inte vara dåligt men eftersom beskrivningen av Erlendur är mer framträdande kan det vara svårt att se hur Elinborg och Sigurdur Óli tänker i de olika situationerna. Det är nog faktiskt min negativa kommentar till den här deckaren. Att den gärna hade fått välja en person som den följer hela tiden. För annars är det ju just att man får reda på mer om personerna och deras utveckling som är denna deckares styrka.
Jag tycker ju om deckare men visst finns det bättre och sämre även bland dem. Denna hör till de bättre tycker jag även om den inte hör till kategorien myspys deckare, som faktiskt hör till mina personliga favoriter, men är bra ändå. Jag kan inte påstå att jag klurade ut mordgåtan innan man fick svaret men till mitt försvar är jag inte säker på att man fick alla ledtrådar för att kunna göra det heller. Lite tråkigt tycker jag som ändå tycker det är roligt att få lite ledtrådar i rätt riktning även om jag själv inte löser det innan man får svaret. Det ger ändå en bättre känsla tycker jag.
Betyg: Bra nordisk deckare som jag kommer läsa fler av.