Spökjägarna och den blodiga baronessan är slutläst och jag kan andas ut. Det var ju en riktigt spännande bok med humor vilket gjorde läsningen både spännande och rolig. Spöket Hugo, som är en av de tre spökjägarna, blev nog min personliga favorit. Han är roligast och hittar på lite bus för Tom. Hugo är inte så allvarlig och kanske är det just det som gör att han är så rolig. Både Hedvig och Tom är allvarliga seriösa spökjägare, inte utan humor, men de tar inte lika lätt på saker som Hugo. Han svävar runt och irriterar både Tom och den blodiga baronessan tills alla tre spökjägare tillsammans kommer på en lösning på problemet och skickar iväg den blodiga baronessan från slottet och jordelivet. För det är genom alla tre spökjägares olikheter, kunskap och mod som de till slut lyckas med sin uppgift och slottet blir fritt från sitt spöke.

Längst bak i boken finns alla spökförkortningar samlade med förklaringar. Kan vara bra att ha eftersom de används frekvent i boken och bara förklaras en gång. Då kan man titta längst bak och få en påminnelse om vad det handlade om, om man inte minns.

Illustrationerna, som också är gjorda av Cornelia Funke, är detaljrika vilket gör dem värda en noggrannare titt. Många av illustrationerna är ritade i en ruta med en detalj eller flera som fortsätter utanför. Detta ger mer liv i bilderna och ser till att de inte är så fyrkantigt strikta som de annars skulle kunna upplevas som. Eftersom texten inte är stor med många rader på varje sida lättar bilderna upp och gör denna bok till ett naturligt steg från de lättlästa böckerna.

Känner att jag vill läsa mer om dessa spökjägares äventyr. Skriver upp dem på min läsar lista som bara blir längre och längre.

Betyg: Spännande spökläsning när den är som bäst.