I den tredje boken i VLMF trilogin får vi möta alla de som bor i Barnhans land ännu en gång. Där är allt som vanligt och går sin gilla gång. Ja kanske inte riktigt allt för Ellen, den gamla elefanten som bor uppe i tallen, är alldeles tom. Alla sågspånen har runnit ur henne och hon lever inte mer så det blir stor begravning till Farbrornallens förtjusning. Som tur är har Plåtankan flyttat in och han kan trumma riktigt bra till Nallbethovens sorgmarsch, och tyvärr också i Macks rockband...
Annars är allt som vanligt. Farbror föreningen har möten som bara Farbrornallen tycker är roliga och Pricknallen fortsätter att vara söt och göra så att alla tycker om henne. Det som är nytt i VLMF Vem Lever Man För, förutom att Plåtankan kommer, är att man får se hur Farbrornallen bor. Det har man inte fått tidigare. Det är så ordnat och fint med soffa och bord att när Pricknallen berättar för Röden hur Farbrornallen har det blir Röden orolig att Pricknallen vill bo där istället. Han har ju bara några böcker och ett ben i sin låda. Men det behöver nog inte Röden oroa sig för egentligen eftersom Pricknallen tycker om Röden och hans farbrorkofta.
Boken är ju en barnbok men precis som de tidigare böckerna i serien har den olika djup. Dels så kan den bara vara en berättelse man läser och tycker är mysig men den kan också vara så mycket mer. Den tar upp olika saker som depression, ensamhet och kanske den största frågan av alla: Vad Lever Man För? Ja det finns verkligen många frågor att fundera på om man vill men det går också lika bra att låta bli.
Som i alla de andra två böckerna är illustrationerna härligt mysiga och bäst tycker jag om den söta lilla Pricknallen. Jag förstår varför alla är förtjusta i henne!
Betyg: Härlig bok om allt och ingenting att läsa om igen!
