Pojken och lånarna av Mary Norton
Pojken och lånarna är ju en bok som jag läste när jag var liten och tyckte om och jag måste faktiskt säga att jag fortfarande tycker att den är bra. Det är på något sätt fascinerande att tänka sig att det finns små lånare som lånar saker från oss och att det är därför vi inte alltid hittar småsaker som vi är helt säkra på borde ligga just där. Vet inte om det också förklarar att man hittar saker igen lång tid efter att man saknade det. Men de kanske lämnar tillbaka saker ibland?
I vilket fall som helst så var det trevligt att återuppta bekantskapen med familjen Klock med pappa Pod som är den som ger sig ut på de farliga låne uppdragen, mamma Hemmely som fixar nere i bostaden och dottern Arrietty som drömmer om att få se hur det ser ut där uppe. Det är deras liv i gångarna och under golvplankorna man får följa och någon gång ibland även uppe hos oss, de stora människorna. För allt de har nere i sitt hem är ju lånat från oss, även maten, vilket gör att de måste bege sig upp till de stora människornas värld ibland. Det är farliga uppdrag eftersom de behandlas som ohyra av oss oförstående människor om de upptäcks. Förut fanns det många olika familjer i huset men genom åren har en efter en varit tvungna att flytta eftersom de blivit upptäckta.
Det intressanta i boken, förutom att tänka sig in hur lånarna har det, är den del där människorna beskrivs som något som bara finns till för att lånarna ska ha några att låna ifrån. Inget annat. Det påminner lite om hur man förr (och tragiskt nog en del fortfarande) ser på djur och natur som något som finns där för oss att utnyttja och som vi inte behöver ta hand om. Så är ju inte fallet men det är intressant att ett sådant tankesätt finns med i denna bok. Den är ju trotts allt från 50-talet. Är det en liten kritik till det tänk som fanns? Jag undrar om det kan vara det. Eller så läser jag in alldeles för mycket i det. Vem vet...
Betyg: Trevlig bok som jag tycker är riktigt läsvärd!
